Genom Habiliteringscenter Järva har familjen Mohammed fått ett gemensamt språk att använda tillsammans. Ett språk med tecken och bilder som också Sarah, 16 år, förstår och använder.
– Utan tecken och bilder hade det varit svårt att nå fram till Sarah, säger Rezan Mohammed.
Artikel från Habilitering NU nr 3, 2011
Rezan Mohammed och hennes man Faris Karim kom till Sverige från Irak för 11 år sedan med sina två små flickor Sarah fem år och Yara tre år.
– Vi visste att något var annorlunda med Sarah, men hade ingen aning om vad det var eller vad vi skulle göra. Hon förstod inte oss och vi förstod inte henne.
- Att jag fått lära mig tecken har betytt jättemycket för oss. Nu kan vi förstå Sarah och hon kan prata med oss på sitt sätt, berättar Rezan, mamma till Sarah
De kom till Karolinska och fick så småningom kontakt med habiliteringen. De fick veta att Sarah, som nu är 16 år, har en hjärnskada och en utvecklingsstörning.
– Då visste vi inte alls hur vi skulle vara med Sarah och kunde inte kommunicera med henne eftersom hon inte pratade eller förstod vad vi sa.
Sedan dess har mycket hänt. Rezan har gått flera teckenkurser genom habiliteringen, både på Habiliteringscenter Järva och på Rosenlund. Sarah har också lärt sig, både med hjälp av mamma och på skolan.
– Att jag fått lära mig tecken har betytt jättemycket för oss. Nu kan vi förstå Sarah och hon kan prata med oss på sitt sätt.
Rezan Mohammed, mamma till Sara, och Sara 16 år
Familjen använder också bilder som kommunikationsstöd.
– Förut hade vi bara stora bilder, men Sarah vill ofta prata om flera saker samtidigt så nu ska vi börja med mindre bilder att använda på samma gång på samtalsmattan.*
Bilder och tecken har blivit en del av hela familjens kommunikation.
– Javisst, säger Rezan. Vi tecknar mycket och använder bilder också. Min man har inte gått teckenkurs, men han har lärt sig från mig och Sarah. Att vi använder tecken hemma gör också att lillasyster Yara och Sarah kan prata med varandra utan problem, det är väldigt viktigt.
Det är också Rezan som förstår Sarah bäst när hon pratar. Då använder Sarah det svenska språket.
– Jag pratar kurdiska och min man arabiska. Därför har svenskan blivit det gemensamma språk som Sarah förstår och använder bäst. Jag förstår henne precis som man förstår sitt lilla barn innan de lär sig prata. Jag vet oftast vad hon vill säga. Men om jag inte förstår kan vi alltid använda bilder.
Sarah hämtar ett inramat fotografi som står på tv-bordet. Hon visar mig bilden på en lite äldre man med grått hår och samma vackra mörka ögon som Sarah har. Hon tecknar och säger också något som jag har svårt att förstå. Mamma Rezan är snabb att förklara.
– Det är morfar, min pappa, säger hon. Sarah berättar att han har gått bort.
Sarah fortsätter att hämta fotografier och visa oss. Rezan är tålmodig, lyssnar och tolkar så att vi förstår vad Sarah vill säga. Hon pratar om att hon tycker om att rida och tecknar med stor inlevelse hur man sköter om hästen före ridning.
– Själv, säger hon bestämt. Rida själv.
Jag frågar Rezan om relationen till habiliteringen. Om hon känner sig förstådd.
– I början hade vi tolk och det fungerade bra. Det behövs inte längre och det har aldrig varit något problem. Jag känner mig trygg där, vi har känt varandra i många år.
När jag frågar om hon tycker att familjen får det stöd de behöver så slår hon ut med händerna.
– Ja, men vi vet inte alltid vad vi behöver och vad som finns. Det är habiliteringen som vet vad man kan göra och vilken hjälp man kan få.
Rezan tycker att det är väldigt svenskt det där att man alltid måste fråga efter vad man vill ha.
– När jag gick på SFI (Svenska för invandrare) så sa min lärare att jag måste lära mig att fråga efter saker. Det där tänker jag alltid på. Att jag måste ta reda på vad som finns så att jag kan fråga. Det är svårt.
Sarah har precis flyttat från barnteamet till ungdoms- och vuxenteamet på Habiliteringscenter Järva.
–Det verkar bra, säger Rezan. Sarah har varit med i en tjejgrupp där hon fått lära sig att sköta sig.
Sarah lystrar till och tecknar att den gruppen var jättebra och där vill hon gärna vara med igen.
Yara som är 14 år har varit med i syskongrupp på habiliteringen. Nu kommer hon inte ihåg hur det var men Rezan minns.
– Det var bra för dig, du tyckte att det var roligt.
Även Rezan har varit med i en föräldragrupp om utvecklingsstörning, som anordnades på Rosenlund.
– Det var bra att träffa andra föräldrar, men det var svårt med språket, säger Rezan och ler.
För ett par år sedan var familjen i Irak och även om resan var fin på många sätt är Rezan glad att familjen bor i Sverige.
– Jag såg en familj som hade en pojke med utvecklingsstörning när vi var där. De visste ingenting om hans behov, de låste in honom ensam i ett rum. Jag tänkte då att om vi hade varit kvar kanske livet hade varit likadant för Sarah.
*Samtalsmattan är, precis som det låter, en matta, närmare bestämt en dörrmatta, som man fäster bilder på och som då blir ett utmärkt kommunikationsredskap. Samtalsmattan utvecklades på Stirling University i Skottland i slutet av nittiotalet för personer med kommunikationssvårigheter.
Sarah som är 16 år använder till största del tecken och bilder för att kommunicera
| Dela på Facebook | |
| Dela på Twitter |
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän