Ung med utvecklingsstörning

Artikel ur Habilitering Nu 2/2001

- Många har aldrig fått möjlighet att träffa andra ungdomar med funktionshinder på det här sättet, säger Gunilla Roxby. Några har, på grund av sin isolerade situation, funderat mycket på självmord och har även självmordsförsök bakom sig. Hur det är att leva med en funktionsnedsättning är givetvis en huvudfråga, men också att prata om de olika funktionsnedsättningar som ungdomarna i grupperna har. Flera har aldrig riktigt förstått vad som är fel med dem. Arbete och boende tar också upp deras tankar så det pratar vi mycket om. Ett annat viktigt område är kärlek och relationer. Flera har frågat sig om de någonsin kommer att bli älskade, om de kan ha sex och de har mycket svårt att få kontakt med det motsatta könet. Det gäller både killar och tjejer. Alla dessa frågor blir till rädslor, som till slut blir till ett eget fängelse. Gruppen hjälper dem att ta sig ut igen.

Ibland blir det för mycket
Anders är 20 år och har en lindrig utvecklingsstörning till följd av en hjärntumör som han hade som liten.

Vi träffas på hans arbete på Danviksport, som är en daglig verksamhet. Jag frågar om han kan berätta lite om sin skoltid.

- Jag började i särskolan på mellanstadiet, men det har inte varit något vidare, berättar Anders. Jag började sedan på gymnasiet med inriktning mot Industri, men det var för jobbigt så jag hoppade av. Jag orkar inte med när det blir för mycket. Här trivs jag jättebra. Det är lagom jobbigt för mig.
På Danviksport har Anders ansvar för att hålla den stora lastkajen snygg och städad. Ibland får han plocka sönder gamla datorer som ska vidare till återvinning.

Vill lära sig läsa
Samtalsgruppen betyder mycket för Anders. Han fick kontakt med gruppen via psykologen på Södermalms habiliteringscenter.

- Ja, vi träffas varje onsdag, det är en trevlig grupp. Många pratar i gruppen och en del pratar väldigt mycket, förklarar han och visar med hela minspelet att han nog tycker att det är jobbigt med de som pratar för mycket.

- Jag styrketränar också med några i gruppen, så nu är vi kompisar. Vi är samma liksom, jag känner mig hemma med killarna och tjejerna i gruppen.
Anders kan inte läsa och han funderar mycket över det.

- Jag har gått på många undersökningar av mina ögon, men de vet inte vad som är fel. Det känns som doktorn pratar med mina föräldrar istället för med mig.

Anders pratar gärna om Grekland.
- Ja vi åker dit varje sommar. Det är kul och vi träffar folk hela tiden. Nu har vi byggt ett sommarhus där som vi kan bo i när vi åker hem. Jag håller också på att lära mig grekiska och blir bättre hela tiden.

Att träna är kul
Styrketräningsgrupperna hålls varje måndag i Huddingehallen och hit kommer ungdomar från samtalsgrupperna, men även andra utifrån.

- För Huddingehallen har det länge varit ett ouppfyllt mål att nå personer med funktionshinder. Därför ställer de upp och är jätteglada att vi tagit i det här, säger Gunilla Roxby.

Två sjukgymnaster Anna-Karin Bohman och Victoria Edefuhr är med och instruerar och alla ungdomar har ett eget träningsprogram.

Lokalen är rymlig och fräsch. Musik dunkar i högtalarna och gymet är fullt med ungdomar som tränar, snackar och jämför muskler. Det är varmt trångt och framför allt är alla där av samma anledning, funktionshinder eller inte. De gillar att träna och röra på sig, gärna här där miljön är helt rätt.

Positiv styrka
Anna är 25 år och kommer ursprungligen från Norrland. Hon har ett utseendehandikapp och en lindrig utvecklingsstörning. Vi ska träffas i receptionen i Huddingehallen där Anna ska vara med i styrketräningsgruppen.

Jag ser henne på direkten, eftersom hon är först och väntar på oss som kört fel och kommer några minuter för sen. Det kopparröda håret är klipp i en fyllig page, hon är verkligen jättefin. Anna utstrålar en positiv styrka som smittar av sig. Snart sitter vi i caféet och mumsar på chokladbollar och dricker the.

- Det är bäst att jag får i mig nåt, jag är jättehungrig, säger Anna på sjungande norrländska.

Dröm som gått i uppfyllelse
Hon berättar om sin flytt från Norrland till Stockholm. Hon berättar om ett småskuret samhälle där hennes handikapp alltid fått henne att känna sig annorlunda.

- Ändå har jag bott där hela mitt liv. Skolan var fruktansvärd ända tills jag fick börja särskolan i högstadiet. Där kände jag mig hemma och fick jobba i min egen takt. Jag gick alternativt gymnasium ied inriktning mot hotell och restaurang. Men egentligen har det alltid varit min dröm att hålla på med konst.

Drömmen har gått i uppfyllelse och nu går Anna andra året på konstskolan Linnéa på Långbro folkhögskola.

- Jag praktiserade på Linnéa när jag gick i gymnasiet och bestämde mig direkt. Här ska jag gå, sa jag till mig själv. Mamma kämpade hårt för det och till slut fick jag börja, säger hon med ett stort leende.

Stortrivs med egen lägenhet
Anna bor ensam i en lägenhet och det fungerar ypperligt. Men hur var det att flytta hit alldeles själv, långt från tryggheten i Norrland.

- Det var toppen, jag stormtrivs. På kvällarna när jag kommer hem umgås jag med tv:n och det är så skönt.

Leendet är där igen och glittret i hennes stora blå ögon. Först ordnade de skolan, sedan lägenheten och nu var bara det svåraste kvar. Att träffa andra ungdomar i sin egen ålder och situation. Annas mamma berättade om hennes önskemål för en kurator på Hornstulls habiliteringscenter och efter en kort tid kontaktade Gunilla henne.

I gruppen känner jag mig trygg
- Utan samtalsgruppen hade det inte känts så här bra. Jag har varit med ett år och det har varit jätteviktigt för mig att träffa andra i samma situation. Nu är jag mognare och lugnare, tack vare guppen och flytten till Stockholm.

- I gruppen känner jag mig helt trygg, där kan jag prata om sånt jag oroar mig för. Mitt utseende gör att folk beter sig konstigt mot mig. De sänder ut signaler med kroppen även om de inte säger något. De granskar mig, tycker nog att jag ser ut som en utomjording. Så är det inte i gruppen, det är bara andra handikappade som förstår hur jag har det och jag tror att alla känner likadant.

- Inget skulle ha varit så här om det inte hade varit för Gunilla och Hori, de betyder jättemycket för mig, det vill jag att du skriver, säger Anna.

Ska man få nåt gjort…
Vad ska du göra när skolan är slut?

- En sak som är säker är att jag aldrig flyttar hem till Norrland igen. Det gör jag aldrig i livet. Där var jag trött på allt. LSS-handläggarna som byttes ut hela tiden, på habiliteringen som aldrig lät mig bli vuxen på mitt eget sätt. Här i Stockholm är jag trygg, här har jag ett eget liv.

När kommunen här i stan inte kunde hjälpa Anna att hitta en ledsagare att göra trevliga saker med, så fixade hon det själv.

- Det hade de aldrig varit med om förut, skrattar hon. Men om man inte gör nåt själv, så blir det ingenting gjort. Nu måste jag byta om för styrketräningen, hänger ni med eller?

Och det gör vi förstås.

Namnen i artikeln är fingerade och Daniel och Anna heter egentligen någonting annat.