Linda Plahn, 28 år, har en lindrig utvecklingsstörning. Hon föreläser på seminariet ”Hur tänker ungdomarna om sin funktionsnedsättning” och får många nyfikna frågor från föräldrarna: ”Vad gör du på fritiden?”, ”Har du någon pojkvän?” och Linda berättar om glädjeämnen och svårigheter.
På kvällens seminarium i serien ”Från tonår till vuxenliv” ska Linda Plahn och Gunilla Roxby Cromwall från verksamheten UNG (Ung, Nätverk, Grupp) prata kring ungdomars syn på sin funktionsnedsättning.
I Stockholm räknar man med att det finns cirka 1900 ungdomar med utvecklingsstörning.
– Ungdomen är en krävande tid för alla människor då det händer mycket på alla plan. Ungdom blir man inte bara åldersmässigt utan också socialt, kulturellt, psykologiskt och fysiologiskt. Idag har ungdomsperioden blivit så mycket längre. Man ansesanses vara ungdom upp till ungefär 25 års ålder.
– Att vara utvecklingsstörd och tonåring är svårare ändå. Det är också tufft för föräldrarna när ens barn inte utvecklas som andra i tonåren. Andra har pojk- eller flickvänner, skaffar moppe och revolterar. Tonårstiden ser annorlunda ut för den som har en utvecklingsstörning men behoven, kraven och undringarna är desamma. Behovet av att känna sig älskad för den man är finns ju hos alla.
Gunilla menar att det idag ställs andra krav på ungdomar vad gäller utseende och sex.
– Ungdomar exponeras tidigt för gällande skönhetsideal. Medias bild av sex och vad som anses vara normalt är skev, men det är den bild som ungdomar tar till sig. Många tjejer tror också att de måste ställa upp på allt och killarna känner press på sig att tidigt vara sexuellt erfarna. Tidningen FRIDA, som läses långt ner i åldrarna, är ett exempel på en tidning som förstärker de här föreställningarna. Det är svårt för alla ungdomar att värja sig mot det här.
– I våra grupper ägnar vi ganska mycket tid åt att prata om sex och kärlek. Framförallt är det viktigt att ungdomarna förstår att kärlek och sex hör ihop och att man har rätt att säga nej till det som man inte vill göra.
I tonåren får också innebörden av att ha en funktionsnedsättning en annan betydelse.
Gunilla ber alla föräldrar som lyssnar på hennes föredrag att ge exempel på vad ordet utvecklingsstörning står för, vilka associationer det ger.
Ord som mupp, hjärnskada, mobbad, utsatt, Downs syndrom, skrivs upp på blädderblocket framme vid podiet. Snart har Gunilla en flera sidor lång lista på ord, de flesta negativa.
– När man har en utvecklingsstörning är det precis så här man känner sig. Många tror inte att de är bra på någonting. Men det är oerhört viktigt att påminna om att en utvecklingsstörning bara har att göra med det kognitiva, att känslor och kreativa förmågor inte är påverkade.
Linda Plahn bor själv i en lägenhet i Stockholm.
– Jag kommer från Falun, men flyttade därifrån när jag hittade min drömskola i Stockholm. Jag gick på konstskolan Linnea, som är en eftergymnasial skola för elever med utvecklingsstörning. I Falun där gick jag inte så gärna ut själv, säger Linda, som också har ett utseendehandikapp. I Stockholm kan man vara anonym och ingen bryr sig om att man är annorlunda.
Linda har hjälp av en assistent en gång i veckan och det hon har svårt med är att städa och handla.
– Det är svårt att veta vad jag behöver handla, så att det inte blir för mycket av allt.
Linda har också haft svårt att komma ihåg saker. Som när hon skulle tvätta, städa och sådant. Nu har Linda fått en handdator. I datorn kan hon lägga in allt hon behöver komma ihåg och genom ett larm påminner datorn henne när det är dags att göra olika saker.
Linda har även svårt att ta initiativ.
– Jag har exempelvis inte så mycket kompisar. Det beror mest på att jag är så dålig på att höra av mig.
– Det är viktigt för föräldrar att tänka på, inflikar Gunilla. Att de måste hjälpa sina barn att ringa sina kompisar. När man har en utvecklingsstörning saknar man ofta initiativ.
Linda hade också svårt att komma ihåg att betala sina räkningar och ibland kunde de bli liggande.
– Det här går inte längre tänkte jag och fixade autogiro. Nu behöver jag inte oroa mig för räkningarna längre och det är så skönt att slippa den stressen.
När det gäller kontakterna med kommunen har det varit värre.
– Jag har lärt mig att jag måste säga att jag är dålig på allt för att få någon hjälp. Att säga som det är, att man kan allting, men man behöver stöd, hjälp och någon som puffar på, det går inte, då tycker de att man är för duktig. Jag har lärt mig att acceptera att det är så.
– Jag gick i vanlig skola i klass ett till sex och sedan i särskola mellan klass sju och nio. Det var inte särskilt bra i skolan, jag blev mobbad för mitt utseende, säger Linda. Särskolan var bättre, där fick jag kompisar och kunde jobba i min egen takt. Där fick jag för första gången känna mig duktig.
Nu arbetar Linda på Inuti kulturkansli där hon får ägna sig åt sitt skapande på heltid.
Det är många föräldrar som ställer frågor till Linda.
Har du någon pojkvän?
– Nej, jag är inte så intresserad av att ha någon heller. För mig räcker det att ha kompisar.
Vad gör du på fritiden?
– Jag tycker inte att jag har så mycket fritid. Mitt intresse är ju att skapa, att skulptera och det gör jag hela dagarna. Sedan är jag trött och måste ju få det att fungera hemma med städning och tvätt. Jag brukade träna på ett gym förut, men det har jag slutat med. Ibland går jag till simhallen.
När seminariet är slut har klockan hunnit bli nio på kvällen men ändå dröjer sig många föräldrar kvar för att prata med Gunilla, Linda eller med varandra.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän