När personer med utvecklingsstörning bryter mot lagen

– Vi ser sällan utvecklingsstörda inom kriminalvården och om de döms är det oftast till olika former av frivård, berättar Gunnar Engström, från Kriminalvårdsstyrelsen.

De europeiska rekommendationerna säger att interner med särskilda behov ska ägnas särskild uppmärksamhet. I Nederländerna döms överhuvudtaget inte personer med utvecklingsstörning.

– I Sverige behöver vi jobba med hur vi tar emot och behandlar personer med utvecklingsstörning inom kriminalvård och rättsväsende. En person med utvecklingsstörning har ofta svårt att förstå innebörd och konsekvenser av brott, rättegång och dom. På anstalter blir de ofta utnyttjade och mobbade och inom frivården uppfattas gruppen som krävande och tung att arbeta med, avslutade Gunnar Engström.

Rättspsykiatrisk undersökning
Mona Lundquist Backe, psykolog vid rättspsykiatriska avdelningen i Stockholm, vet hur en rättspsykiatrisk utredning går till och hur man resonerar kring riskbedömning när det gäller personer med utvecklingsstörning.

– Efter gripande sker en häktningsförhandling varvid den gripne antingen sätts på fri fot eller häktas beroende på brottets art. En mindre personundersökning genomförs och denna följs av en domstolsförhandling som beslutar om rättspsykiatrisk utredning. Efter eventuell utredning kommer fallet upp i domstol där påföljd beslutas.

Varje år genomförs cirka 250 rättspsykiatriska utredningar och varje utredning tar ungefär fyra veckor. Utredningen genomförs av ett undersökningsteam som består av läkare, kurator,  psykolog och avdelningspersonal. Den ansvarige läkaren sammanfattar teamets utsagor i ett rättspsykiatriskt utlåtande.

– Personer med lindrig utvecklingsstörning är en sårbar grupp. De har svårt att förstå konsekvenser både av sina handlingar och av eventuell påföljd. I rättsprocessen, vid förhör eller domstolsförhandlingar är det troligt att de ofta svarar som de blivit tillsagda. De förstår inte alltid orsak, verkan och tid och kan inte använda sina advokater på grund av bristande förståelse.

Mona Lundquist Backe kan redovisa statistik över utvecklingsstörda inom kriminalvården. Under år 2000 dömdes 39 personer med utvecklingsstörning i Sverige. Mellan åren 1996-2001förklarades 174 personer med utvecklingsstörning skyldiga till brott och av dessa dömdes 15 personer till fängelse, resten dömdes till olika former av rättspsykiatrisk vård och skyddstillsyn.

– Tydligt är att vi kan se en ökning av utvecklingsstörda i brottsstatistiken och frågan är varför, avslutar Mona Lundquist Backe.

Kunskap saknas
Bitte Fritzson, förbundsjurist FUB, berättar om ett pågående rättstrygghetsprojekt, vars syfte är att fylla i den kunskap som domstolarna saknar.

– När en person med utvecklingsstörning blir åtalad för ett brott kan de få ett rättsombud från FUB, som kan hjälpa till under processen. Rättsombuden är inte advokater men har goda kunskaper om rättsprocessen och om funktionshinder. Det är min erfarenhet att domstolarna saknar kunskaper om funktionshinder, vilket givetvis försvårar den funktionshindrades situation.

Rätt till målsägarbiträde
Lisbet Källström, polis och rättsombud inom FUB beskriver hur en polisutredning går till. Lisbet arbetar själv med utredningar som gäller barn i ålder 0-15 år.

– Jag får ofta ta fall som inbegriper personer med funktionshinder, bland annat därför att min syster har en utvecklingsstörning och jag vet hur jag ska bemöta personer med utvecklingsstörning.

På polishögskolan ingår ingen utbildning om funktionshinder eller utvecklingsstörning. Lisbet undervisar ibland själv på polishögskolan och på på kursen om sexuella övergrepp tar hon upp bemötandet av personer med utvecklingsstörning.

– Människor som inte kommit i kontakt med utvecklingsstörda förut kan känna sig både osäkra och lite avvaktande, vilket jag har förståelse för. Men det försvårar ju ytterligare den redan skrämmande process som ett möte med polismyndigheten faktiskt innebär.

Lisbet Källström beskriver hur polisens utredning genomförs.

– I anmälan brukar det framgå om målsäganden eller den misstänkte har en begåvningsnedsättning. Före förhöret, som ofta spelas in på video, möter jag den utvecklingsstörde och förklarar vad som ska hända. Om det handlar om ett målsägarärende ska personen snabbt få ett målsägarbiträde som bistår under förhör och förundersökning. Om det till exempel handlar om ett sexuellt övergrepp är det viktigt att ha någon med sig vid läkarundersökningen. Målsägarbiträden är jurister utan specialutbildning.­ Vanligare är dock att den utvecklingsstörde befinner sig på målsägarsidan än står åtalad.

Gruppbostäder rättsfri zon
Att slå, hota eller stjäla är brott som får konsekvenser både för offer och förövare. När människor med utvecklingsstörning på olika sätt begår brott mot varandra får det dock sällan rättsliga följder.

Astrid Kurbitz, doktorand på sociologiska institutionen vid Uppsala Universitet, kartlägger i sin avhandling oanmälda övergrepp som begåtts mellan personer med utvecklingsstörning.

– Gruppbostäder blir ofta som någon slags rättsfri zon där brottsliga handlingar inte betraktas som något allvarligt, säger Astrid Kurbitz.

Hon började sin bana inom omsorgen och upplevde hur personer med begåvningshandikapp gång på gång utsattes för övergrepp utan att något hände.

– Personalen försöker avstyra bråk och misshandel utan att anmäla det inträffade och överträder därigenom sina befogenheter, menar Astrid Kurbitz.

Eftersom brottet inte får någon konsekvens får heller inte offret någon upprättelse. Det visar sig också i Astrid Kurbitz studie att varken gode män, chefer eller andra överordnade känner till i vilken omfattning brott begås på gruppbostäderna.

– Detta är problematiskt eftersom god man har ansvar för att bevaka sin persons rättigheter. På något sätt hör det här beteendet hemma i “omsorgsideologin“, där man bara ser till brukarnas behov och inte till den skada de kan tillfoga varandra.

Social miljö påverkar
– Det kan hända att någon enstaka utvecklingsstörd kommer att begå ett allvarligt brott, men ingen utvecklingsstörd är i stånd att planera en ondsint handling, menar Monica Björkman, omsorgsöverläkare. Många utvecklingsstörda är så angelägna att vara till lags att de är lätta att lura och utnyttja.

I USA har forskningsstudier visat att de utvecklingsstörda som begår brott ofta kommer från fattiga familjer eller från socialt sett mycket fattiga miljöer. Det är, menar Monica Björkman, inte utvecklingsstörningen i sig som utlöser brottet utan andra orsaker som livssituation eller tillfälligheten.

En kanadensisk studie visar att en person med psykisk störning löper fyra gånger så stor risk att begå en kriminell handling och vid utvecklingsstörning är risken fem gånger så stor. Andelen utvecklingsstörda i fängelse är större än andelen utvecklingsstörda i samhället i övrigt.

En annan studie i Cambridge visar att åtal sällan väcks mot utvecklingsstörda utan istället övergår i en informell varning.

– Med detta finns också en risk. Om man till exempel bagatelliserar våldtäktsförsök kan det uppfattas som sanktionerat och då ökar återfallsrisken.

Det finns enligt Monica Björkman ett visst samband mellan en typ av  hjärnskada och brottsrisk. Till exempel är frontallobsskador vanliga vid vålds- och sexualbrott. Störd funktion i det limbiska systemet, amygdala, det vi brukar kalla reptilhjärnan, kan ge störd aggressionskontroll och känslomässig instabilitet.

–  Givetvis är situationen för mån-ga personer med utvecklingsstörning mycket komplex. Orsakssammanhangen som leder fram till brott består ofta av långvariga relationsproblem och en svår livssituation som sträcker sig tillbaka till barndomen.

Tallåsens behandlingsenhet
Tallåsens behandlingsenhet i Uppsala tar endast emot  män från 18 år och uppåt, som är dömda till rättspsykiatrisk vård. De som kommer till Tallgården har ofta en allvarlig psykisk störning, missbruksproblem, hjärnskada eller utvecklingsstörning. Många intagna har flera av dessa diagnoser. Ann-Sofie Hansson-Pourtaheiri är psykolog.

– Vi arbetar mycket med ansvar. Dels måste den intagna få insikt om sin psykiska störning eller sin utvecklingsstörning, dels måste han lära sig att ta ansvar för det brott han begått.

– Utvecklingsstörda blir ofta emotionellt påverkade av brottet och av behandlingen. De tänker igenom och funderar kring det inträffade. Det är mycket svårare att nå fram till personer med emotionella handikapp.

–  Även om det brott den intagna begått är avskyvärt, måste man skilja på brott och person. Vi vill att de intagna också ska se att det finns förändringsmöjligheter, avslutar Ann-Sofie Hansson-Pourtaheiri.