Anna och Per Forsell är nöjda med de insatser deras son Axel fått genom habiliteringen. Däremot tycker de att habiliteringen varit lite för passiv i kontakterna.
– Vi är experter på Axel, men inte på utvecklingsstörning. Vi kan ju inte säkert veta vilket stöd han behöver och framför allt vet man inte vad som finns, säger Anna.
Artikel ur Habilitering NU Nr 2. 2007 Tema: Lindrigt funktionshinder
Axel kommer hem från skolan och sätter sig vid bordet med ett glas O´boy. Varje dag åker han ensam buss och tunnelbana från Årsta till Vasastan, där skolan ligger och tillbaka igen. Han är 14 år och har diagnosen lindrig utvecklingsstörning.
– Axel var otroligt social redan som liten. När han inte började prata, funderade vi inte så mycket på det. Han kommunicerade bra ändå. Han trivdes på dagis och var glad hemma. Det fanns liksom ingen anledning till oro, säger Anna Forsell.
När Axel var tre år tyckte personalen på förskolan att Axel borde gå till en logoped.
– Det första besöket gav inte så mycket, men den andra logopeden vi gick till såg något hos Axel som inte vi riktigt kunde se, fortsätter Anna. Hon föreslog att han skulle träffa en psykolog.
Nu följde sex månaders väntetid innan psykologen på Stadshagens habiliteringscenter kunde ta emot Axel.
– Det var en lång väntan, men vi var inte så oroliga då heller, säger Per Forsell. När han sedan blev kallad på utredning fick han genomgå en rad tester, men jag tror att det var värre för oss än det var för honom. Till sist kunde de konstatera att han hade en utvecklingsförsening med ungefär ett och ett halvt år. Då var Axel fyra år och nu fick han en assistent på förskolan.
– Hon var förskollärare och väldigt duktig på det här området, säger Anna. Han fick bra stöd i sin utveckling av henne, blev bekräftad och sedd. Han pratade ju inte så mycket då och hon lärde honom tecken.
Hemma kommunicerade Axel med de ord han hade och det gick bra. När hans lillasyster Signe började prata tog Axel efter och talet tog ordentlig fart. Hans tungband var för kort, och han fick genomgå ett ingrepp för att öka tungans rörlighet och därmed underlätta talet. Idag pratar Axel obehindrat, men han stammar fortfarande.
Axel har genomgått tre utredningar. Den sista när han var sju år och Anna och Per ville att han skulle få gå kvar på dagis ytterligare ett år.
– Då fick han sin diagnos lindrig utvecklingsstörning, berättar Anna.
Axel fick börja på särskolan och går nu i sjunde klass på en skola i stan.
Vi är själva pedagoger, säger Anna. Vi kan se att han trivs och att han får mycket bra undervisning i skolan. Det har gjort att vi känner oss lugna.
Anna och Per pratar inte särskilt ofta med Axel om att han har en utvecklingsstörning. Anna berättar att hon hört honom säga ordet utvecklingsstörning härom veckan och att hon tror att medvetandet om att det heter något speciellt kanske börjar vakna.
– Vi benämner givetvis hans inlärningsproblem ibland, men vi talar inte jämt och ständigt om det.
– Han har aldrig varit utsatt på något sätt utan alltid fått vara med de andra barnen i området, säger Per. Eftersom han går i skola i stan frågar inte grannkompisarna så mycket om varför han går i särskolan. Om de frågar hans syster varför han går i en annan skola brukar hon säga att han behöver extra hjälp och därför går i en mindre klass. Axel har alltid varit så öppen och social. Kanske har det skyddat honom från att bli utstött eller ifrågasatt som avvikande. Eftersom han haft språksvårigheter har han haft ett bra sätt att förstå och förklara sitt annorlundaskap. Det har räckt än så länge.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar