Conny Bergqvist drömmer om ett samhälle och en skola där alla får plats, med eller utan diagnos.
–Det behöver ju inte vara så märkvärdigt, bara man tar det lugnt och möter människor där de är. Men idag är samhället så stressat och kraven så höga att det nog måste finnas en särskola, där takten är lite lugnare och läraren har tid för eleverna, säger Conny Bergqvist, ombudsman på FUB.
Conny Bergqvist arbetar med rådgivning och stöd till personer med utvecklingsstörning, men även med information gentemot vårdpersonal och personal inom kommunen, exempelvis på gruppbostäder.
När Conny är ute och föreläser pratar han mycket om det här med attityder till personer med funktionsnedsättningar, som förstås är särskilt viktigt för de som dagligen kommer i kontakt med människor med funktionsnedsättningar.
– Personer med utvecklingsstörning blir ofta respektlöst bemötta. Jag har själv varit med om att människor pratar över huvudet på mig, att jag inte blivit trodd eller lyssnad på. Det gör mig arg, men jag vet att det inte hjälper.
Conny är uppväxt i Katrineholm och flyttade till Stockholm för andra gången för fyra år sedan.
– Jag gick i hjälpklass och sedan i särskolan när jag blev lite äldre. Det var egentligen aldrig någon som talade om för mig varför jag inte gick i den vanliga skolan. Jag har många gånger tänkt att livet skulle ha blivit lättare om man vågat prata med mig om att jag hade en utvecklingsstörning, istället för att låtsas som ingenting. När jag frågade i skolan vände de på klacken eller bytte samtalsämne.
Det här är också bakgrunden till det som blivit en av Connys käpphästar. Det är inte farligt att prata med en person om att han eller hon har en utvecklingsstörning.
– Man vet ju redan att man är annorlunda, så egentligen gör det bara allting svårare när människor i ens omgivning inte vill prata om vad som är problemet. Jag var 30 år innan jag fick ett namn för vad det var som var annorlunda med mig. Mina föräldrar hade alltid varit öppna med att jag var lite sen och hade svårt med vissa saker, men de hade aldrig kallat det för dess rätta namn.
Conny klarar det mesta men får svårigheter när saker och ting går för fort. Han tycker att det är knepigt att hitta till nya platser, men menar att alla han känner som har utvecklingsstörning har svårigheter med olika saker.
– Jag har en kompis som har ett jättebra lokalsinne, men han klarar inte de sociala koderna lika bra som jag. Så det går ju inte att säga att vi liksom är lika varandra allihop, bara för att vi har samma diagnos.
Att alla är individer, oavsett diagnos är Connys andra käpphäst.
– Man måste se hela personen och inte bara utvecklingsstörningen. Problemet är att många bara ser utvecklingsstörningen och inte individen. Vi är ju lika olika som alla andra, med olika styrkor och svagheter, erfarenheter och behov.
Att hålla ordning på pengar och räkningar är en del av vardagen som Conny själv behöver stöd med. Under en period växte skulderna långt över Connys möjligheter att betala igen och han har fått hjälp att sanera sin ekonomi.
– Nu är jag skuldfri och det är en fantastisk känsla, säger han. Doktorn säger att jag ska undvika godsaker, men nu ska jag fira med den största gräddtårta jag hittar.
Conny Bergqvist
Anställningen som ombudsman har Conny haft i fem år och han trivs med både sina arbetskamrater och sina arbetsuppgifter.
– Min uppgift är ju att vara ett stöd för personer med utvecklingsstörning och just nu är det många som är oroliga för hur det ska bli med LSS.
Conny är själv orolig för att ett statligt huvudmannaskap för LSS, vilket är på förslag, kommer att innebära en återgång till större institutioner och mindre medbestämmande.
– Personer med funktionsnedsättningar är ju också medborgare i samhället och jag tycker att våra rättigheter ska tillgodoses på kommunal nivå.
Conny bor i gruppbostad och trivs med att kunna välja om han vill ha sällskap eller inte.
– Jag bodde själv förut, men jag trivs mycket bättre att bo så här. Jag är mest i min lägenhet, men det är en bra känsla att veta att det finns andra människor i närheten. Det är jobbigt med påtvingad ensamhet.
Conny är med sina 58 år mycket äldre än de flesta som arbetar på gruppbostaden och tycker att det känns konstigt.
– Jag har det bra på min gruppbostad men jag skulle kanske önska att det var lite äldre personal. Det känns fel att en 30-åring talar om för mig hur jag ska leva mitt liv.
Conny återkommer ständigt till detta att han upplever att man blir särbehandlad på grund av sin utvecklingsstörning.
– Det borde vara så att vi hade ett samhälle för alla. En skola för alla, arbete för alla och jag tycker också att vi ska vara lika inför lagen. Det handlar helt enkelt om människovärde.
Idag blir många personer med utvecklingsstörning förtidspensionerade och många får aldrig sin arbetsförmåga utredd.
– Det är åt skogen. Jag tycker att man ska utreda arbetsförmågan hos alla människor och inte bara placera på dagcenter utan att veta om personen i fråga kan klara ett riktigt arbete. Givetvis ska alla ha rätt till försörjning, men förtidspensionering ska inte ske per automatik.
Conny har växt upp i en stor familj med fem syskon och kände sig aldrig ensam som barn. Att vara annorlunda har han vant sig vid och tycker idag att det positiva med det överväger det negativa.
– Jag tycker att jag fått vara med om sådant som de flesta människor inte får. Jag har jobbat som vaktmästare i skolan och som vårdare inom äldrevården. Jag tror att jag förstod både skolbarnen och de äldre senildementa bättre än många andra på arbetsplatsen. Människor kan vara grymma mot varandra, men jag skulle aldrig skratta åt, eller vara elak mot en förtvivlad människa, därför att jag vet hur det känns att vara utsatt.
– En annan sak jag har lärt mig är att för att bli älskad av andra, måste man älska sig själv precis som man är.
| Dela på Facebook | |
| Dela på Twitter |
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar