Bo har Aspergers syndrom. Han har alltid haft svårt att klara sin vardag. Hemma har det blivit mer och mer stökigt och han har ofta kommit för sent till jobbet. Nu har han fått stöd av en arbetsterapeut.
Bo är 45 år och han fick diagnosen Aspergers syndrom för tre år sedan. Han har levt ett liv med en mängd svårigheter som varken han själv eller hans omgivning har haft förståelse för. Han hade läs- och skrivsvårigheter i skolan och gick i en mindre klass under några år. Under sitt vuxna liv har han haft en mängd anställningar och arbetar nu som alltiallo och vaktmästare på en idrottsanläggning.
– Jag har alltid känt mig annorlunda, säger Bo. Jag har haft svårt att förstå andra människor, men de har också haft svårigheter att förstå mig. Så här har det alltid varit, i skolan och på mina olika arbetsplatser.
Diagnosen har inneburit en stor förändring för Bo, som bland annat fått mycket stöd genom Aspergercenter för vuxna i Stockholm.
– Först var det ganska jobbigt med diagnosen. Jag hade svårt att acceptera helt enkelt. Nu förstår jag mig själv mycket bättre och vet vad mina svårigheter beror på. Det är också lättare för min arbetsgivare att förstå att jag exempelvis har svårt att hålla tiden.
Tiden har Bo kämpat med hela sitt liv. Det har varit svårt att komma upp på morgonen, och att låta bli att gå tillbaka till sängen efter frukost, att bli klar och ge sig iväg till arbetet. Flera gånger i veckan har han kommit sent till jobbet och det har hans arbetsgivare haft svårt att förstå. Det var bland annat de här svårigheterna som gjorde att Bo sökte stöd hos en arbetsterapeut. Ett annat stort problem har varit att hålla ordning hemma i lägenheten. Det har under åren blivit mer och mer rörigt.
– Jag har alltid haft det väldigt stökigt hemma. Det har varit grejer överallt, men jag har inte vetat hur jag skulle få ordning, det har bara fått vara helt enkelt. Det här har gjort att jag isolerat mig. Jag har inte velat ta hem någon överhuvudtaget.
Lena Walleborn är den arbetsterapeut som Bo fick kontakt med. När hon föreslog att hon skulle komma hem till Bo för att titta på hans lägenhet, ville Bo först inte visa sin bostad för henne. Lena förklarade att hon inte alls skulle bedöma Bos hem på något sätt, utan att hon istället ville se vad som kunde bli bättre genom att få ordning och struktur.
Vi pratade om det här några gånger innan jag bestämde mig. Jag förstod ju att Lena bara ville hjälpa mig, men jag skämdes för hur det såg ut hemma.
Bo har haft svårt att sortera och slänga. Särskilt papper av alla tänkbara slag har han sparat på och sjutton års brev, tidningar och reklam tar mycket plats. Varje yta i lägenheten var full med högar av papper. Det fanns knappt en ledig stol att sitta på.
– Jag har alltid varit rädd att missa något viktigt och också haft svårt att veta vad som kan kastas och vad som ska sparas. Jag har tänkt att det här tar jag reda på sedan. Så har tiden gått och de kommer ju mer post och papper hela tiden.
Det blev alltså ett gediget arbete som Bo och Lena satte igång med.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar