Vad består en diagnostisk utredning av?

En utredning av en vuxen för att ta reda på om hon eller han har en diagnos inom autismspektrumet liknar på många sätt den utredning som görs när det gäller ett barn. En skillnad är dock att det är den vuxne själv som bestämmer ATT utredningen ska göras, och VAD den ska användas till.

En utredning av en vuxen för att ta reda på om hon eller han har en diagnos inom autismspektrumet liknar på många sätt den utredning som görs när det gäller ett barn. En skillnad är dock att det är den vuxne själv som bestämmer ATT utredningen ska göras, och VAD den ska användas till.

Det finns givetvis undantag, till exempel när personen på grund av en utvecklingsstörning inte har möjlighet att förstå vad det handlar om. I dessa fall är det vanligen en god man som företräder personen.

Diagnosen ställs utifrån personens beteende

Det finns inget speciellt medicinskt test eller laboratorieprov eller någon undersökning av hjärnan som kan ge svar på om en person har ett autismspektrumtillstånd. Dessa tillstånd är istället beteendedefinierade. Det innebär att personen ska ha vissa beteenden och problem som finns fastställda i de kriterier som beskriver de olika diagnoserna.

För att kunna ställa en diagnos inom autismspektrumet behöver utredarna få svar på om personen har svårigheter inom tre områden: förmågan till ömsesidigt socialt samspel, förmågan till ömsesidig kommunikation och förmågan att ha varierade och flexibla intressen och beteenden. Dessutom behöver man ta reda på om dessa problem funnits sedan barndomen. En diagnos inom autismspektrumet ställs utifrån en sammanvägd bedömning av personens nuvarande beteende och beteende i barndomen.

Diagnoskriterier

Som kriterier används den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV-TR (se länk i högerspalten). I vissa fall kan även andra diagnosmanualer användas, till exempel Gillberg & Gillbergs diagnoskriterier för Aspergers syndrom (se länk i högerspalten). När diagnosen ska skrivas in i journaler och utlåtanden har den översatts till en sifferkod enligt den internationella sjukdomsklassifikationen, ICD-10.

Utredningens olika delar

Utredningen består av flera delar:

• Den viktigaste delen är en grundlig sjukdomshistoria, en så kallad anamnes. Utredarna intervjuar personen och oftast en anhörig om allt som kan vara relevant: problem, förändringar i livet, hur det var när man var liten, med mera. Dessutom gör de en genomgång av tidigare journaler och utredningar om det finns några sådana och personen ger sitt medgivande till detta.
  
  
• Oftast ingår en neuropsykologisk utredning, det vill säga en noggrann kartläggning av personens förmågor. Kartläggningen omfattar både starka och svaga sidor.
  
  
• Oftast görs en allmän kroppsundersökning.
  
  
• Om personen har något annat problem som han/hon vill ha undersökt, om det till exempel framkommer misstankar om epilepsi, ska man givetvis göra de undersökningar och utredningar som då behövs.

Vem gör utredningen?

De som gör en utredning när det gäller vuxna är läkare och psykolog med specialkunskaper om och erfarenhet av autismspektrumtillstånd. Utredarna behöver ofta också erfarenhet av vuxenpsykiatrisk diagnostik eftersom det kan handla om att skilja mellan till exempel Aspergers syndrom och schizofreni eller andra psykiatriska tillstånd. På vissa platser i landet deltar även andra yrkesgrupper i utredningsarbetet, exempelvis kurator eller arbetsterapeut.

I Stockholms läns landsting är det vuxenpsykiatrin som genomför utredningen. Man kan antingen vända sig till en vårdcentral för remiss, eller på egen hand kontakta en vuxenpsykiatrisk mottagning.

För att hitta mottgningar, sök på www.vardguiden.se

De övriga artiklarna om utredning av vuxna:

>Exempel på hur en diagnostisk utredning kan gå till

>Vad är en neuropsykologisk utredning?

Ansvarig webbredaktör: > SvenOlof Dahlgren
Uppdaterades: 2011-03-17
Skribent: Eric Zander, Katarina Kindwall
Granskad av: Lena Nylander, Susanne Bejerot
Källa: Nylander, L., Holmqvist, M., & Zettervall, K. (2002). Utredning av barnneuropsykiatriska tillstånd hos vuxna ofta önskvärd. Läkartidningen, 99(15), 1692-1696, 1699.