
De flesta barn med autism har beteenden som orsaker dem själva och omgivningen problem någon gång under sin utveckling. Problembeteendena försvinner sällan av sig själv och därför behövs någon form av insats.
Problembeteenden kan definieras som beteenden som bland annat gör att ett barn går miste om viktiga tillfällen då det kan lära och utvecklas, och som utestänger det från att delta i olika miljöer och sammanhang. Man anser att problembeteenden kan bero på svårigheter att kommunicera, brister i den sociala förmågan och bristande förståelse. De kan också bero på att barn med autism upplever sinnesintryck på ett annorlunda sätt. Det kan även finnas andra orsaker.
De metoder som används idag för att minska eller få bort problembeteende hos små barn med autism är inte tillräckligt utforskade. Man vet alltså inte vilka metoder som fungerar bäst. Man vet inte heller vilka metoder som passar för vilka barn eller för vilka problembeteenden. Däremot kan man dra preliminära och allmänna slutsatser utifrån den forskning som gjorts.
Man är överens om att det bästa sättet att handskas med problembeteenden, är att på olika sätt förhindra att beteendena överhuvudtaget utvecklas. Mycket talar för att det mest effektiva sättet är att se till att barnet har en individuell plan och ett individuellt program. De gör att problembeteenden ses i ett helhetsperspektiv tillsammans med kommunikationsförmåga, sociala förmågor och dylikt, inte som enstaka företeelser.
Det finns ett till, kompletterande, sätt att förebygga problembeteenden som forskningen ger stöd åt. Det går ut på att organisera barnets miljö på ett ”autismvänligt” vis för att minimera stressen hos barnet och undvika olika slags störningsfaktorer. När man organiserar en ”autismvänlig” miljö bör man bland annat tänka på följande:
> När problembeteenden har utvecklats