Det kan ibland vara svårt att avgränsa diagnoserna inom autismspektrumet från varandra. Framför allt gäller detta gränsen mellan Aspergers syndrom och autistiskt syndrom hos normalbegåvade personer. Eftersom detta område är komplicerat är texten relativt svår. Del 1 av 3.
Det kan ibland vara svårt att avgränsa diagnoserna inom autismspektrumet från varandra. Framför allt gäller detta gränsen mellan Aspergers syndrom och autistiskt syndrom hos normalbegåvade personer. Eftersom detta område är komplicerat är texten relativt svår.
Diagnosen Aspergers syndrom infördes i de officiella diagnosmanualerna i början av 1990-talet. Genom att definiera och urskilja Aspergers syndrom från de övriga diagnoserna inom autismspektrumet, ville man beskriva ett tillstånd som skilde sig från autistiskt syndrom i kvalitet, inte bara i grad. Dessutom skulle det vara praktiskt möjligt och meningsfullt att urskilja den nya diagnosen, till exempel genom att diagnosen kan ge vägledning om vilka insatser som är lämpliga eller om prognosen.
Ända sedan Aspergers syndrom blev en egen diagnos, har en livlig debatt pågått. Dels diskuteras om det är möjligt att urskilja Aspergers syndrom från autism hos normalbegåvade personer, dels diskuteras om en sådan skillnad i sådana fall är meningsfull.
Exempelvis kan ett yngre barn tydligt passa in på beskrivningen av autistiskt syndrom, medan samma barn som lite äldre passar bättre in på beskrivningen av Aspergers syndrom.
Att det finns olika åsikter bland forskare och läkare märks till exempel genom att det finns flera olika förslag till diagnoskriterier för Aspergers syndrom.
De flesta som får diagnosen autistiskt syndrom har också en utvecklingsstörning. Men omkring en tredjedel har en begåvning som ligger inom normalzonen. Ibland talar man då om autism hos högfungerande personer eller om högfungerande autism. Benämningen högfungerande autism är olycklig eftersom autismen knappast kan anses vara högfungerande utan endast personen. Högfungerande autism är inte någon definierad diagnos utan högfungerande är endast en specifikation av personens begåvningsnivå.
Vid Aspergers syndrom och autistiskt syndrom är två kriterier desamma: brister i socialt samspel samt begränsade, repetitiva och stereotypa beteenden, intressen och aktiviteter. (Se diagnoserna i DSM-IV-TR). Huvudskillnaden i diagnosmanualerna mellan Aspergers syndrom och autistiskt syndrom är kriteriet som handlar om kommunikation och språkutveckling. Detta kriterium gäller endast autistiskt syndrom. Vid Aspergers syndrom får det inte finnas någon tydlig avvikelse från den allmänna språkliga och kognitiva utvecklingen under de tre första åren, även om det kan finnas mindre avvikelser, till exempel svårigheter att förstå turtagning i samtal. Detta gäller också för utvecklingen av vardagsfärdigheter, adaptiva förmågor och liknande.
En person med Aspergers syndrom ska alltså vara normalt utvecklad när det gäller kognition, språk och adaptiva förmågor under sina första tre år. Det som avviker är en bristande förmåga till ömsesidigt socialt samspel och att personen har repetitiva, begränsade och stereotypa beteende, intressen och aktiviteter. Det finns inga åldersrestriktioner när symtomen ska debutera som vid autistiskt syndrom. Sammanfattningsvis kan därför Aspergers syndrom, enligt diagnosmanualerna, liknas vid autistiskt syndrom utan språklig försening och utan utvecklingsstörning.
Autistiskt syndrom är en ”tyngre” diagnos än Aspergers syndrom och därför ska den diagnosen sättas i första hand om kriterierna för båda syndromen skulle vara uppfyllda.
> Aspergers syndrom jämfört med autism hos normalbegåvade personer, del 2
> Aspergers syndrom jämfört med autism hos normalbegåvade personer, del 3
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar