Gunnel Norrö har haft så många längre och kortvariga jobb att det är svårt att skriva ett bra CV, säger hon. Nu är hon föreläsare och författare/översättare, men hon har också varit städerska, kokerska, kört buss i linjetrafik, läst teologi på universitetet, utbildat sig till socionom, varit socialsekreterare, politiker i många år, utbildat sig till och arbetat som frikyrkopastor och frilansar nu som predikant, har jobbat på kibbutz, jobbat i handelsträdgård… Det må vara svårt att hantera i ett CV, men har gett rikligt stoff till en mycket instruktiv bok, ”Arbetsboken”.
Jag träffar Gunnel i hennes hem på landet i norra Skåne där hon bor i ett hus omgivet av en frodig trädgård och en stor gräsmatta som Gunnel klipper i ett eget cirkelmönster.
När Gunnel Norrö var 51 år fick hon diagnosen Aspergers syndrom. En av de viktigaste konsekvenserna för henne blev att hon började försörja sig som föreläsare och författare/översättare om Aspergers syndrom. Dessvärre har förlaget som gav ut hennes böcker gått i konkurs, men hon har köpt in restlagret och säljer dem själv i stället. Hon är full av energi och har nya bokprojekt och föreläsningar på gång.
– Jag har alltid betraktat mig själv som ett stort original. Det var inget konstigt i det! Men det jag tyckte var märkligt, var att andra människor är så lika varandra. Beror det på att de hela tiden håller på att anpassa sig efter varandra och inte vågar ”vara sig själva”? frågade jag mig. Det har också gjort ont många gånger, när andra helt plötsligt blivit arga eller irriterade på mig, fastän jag inte har gjort dem något ont. Säkert har det funnits en upptakt innan, som jag inte varit klar över. Nu ”förstår jag att jag inte förstår”. Men det räcker inte alltid när det väl händer…
Upptakten till att hon fick en diagnos var att hon fick syn på några broschyrer om Aspergers syndrom, blev intresserad och började läsa mer. Någon rekommenderade henne att kontakta Lena Nylander, neuropsykiater i Lund, som rådde henne att läsa Gunilla Brattbergs bok ”Enastående”, och att söka remiss via distriktsläkaren. Det ledde i sinom tid till utredning och diagnos.
– Det första jag gjorde när jag fått diagnosen var att sluta gå till en social kvinnogrupp, typ kafferep, i min församling. Jag kunde äntligen ge mig själv ”tillåtelse” att undvika de sammanhang där jag inte känner mig hemma. I stället fick jag inom en vecka från diagnosen inledningen till många seriösa och givande internationella kontakter på nätet med människor som har anknytning till Aspergers syndrom, både folk som själva har diagnosen, anhöriga och professionella. Här kunde jag föra de djupare diskussioner som inte fick plats i kyrkliga ”kafferep
Nu föreläser Gunnel roligt och instruktivt på många håll i landet om sina erfarenheter av arbetsliv och arbetslöshetsåtgärder där hon riktar sig både till professionella och till aspergare (som hon föredrar att säga).
– Jag minns till exempel hur det gick när jag hade fått ett sommarjobb som sjukvårdsbiträde. Vi fick en kort introduktion och sen släpptes vi ut på avdelningarna. Jag hamnade på en demensavdelning, och där gjorde jag vad jag trodde man skulle göra, långsamt och noggrant. Inte tänkte jag på att min långsamhet fick som resultat att andra fick ta mer jobb. På rum sju satt en enda patient. Hon hade Parkinsons och behövde ofta praktisk hjälp. Hela dagen läste hon kvalificerade böcker. Inte var hon dement! De andra i personalen gick inte dit när hon ringde, men det gjorde jag.
Efter fyra dagar på avdelningen fick jag sparken på grund av min långsamhet. När jag gick för att säga adjö till ”hon på sjuan” såg hon på mig och sade något jag aldrig glömt: ”Tack för ert mod. Hälsa Er mor!” Hon hade förstått att jag gjort det jag tyckte var rätt, och antog att civilkuraget kom hemifrån.
Gunnel fick i stället vara baderska – delvis med samma patienter. Nu gick det bra. Hämta dem i rullstol, en i taget enligt listan, lyft i karet, tvätta i en viss ordning, ta upp, torka, kör tillbaka. Det var lätt, inget att ta fel på.
– Jag skriver om detta i Arbetsboken: att aspergare måste få veta vad som förväntas; vi förstår inte ”fina vinkar”. Vi behöver instruktioner i rak tidsföljd, få jobba enligt en punktlista, inget vagt pekande eller leende. Vi behöver klara besked om hur lång tid ett moment får ta i förhållande till hur noggrant utfört det ska vara. Och vi behöver saklig feedback. Till exempel att arbetsledaren säger:
”Det är en sak jag vill säga. Nu gjorde du det momentet på det här sättet. Följden blev si eller så. Det är inte bra. Jag vill i stället att du gör så här nästa gång. Då blir följden ditten och datten. Då blir det rätt. Är du med på det? Okej, var snäll och upprepa vad jag sade nu.”
Gunnel Norrö menar att aspergare behöver en mentor på en ny arbetsplats. Det ska vara någon på samma arbetsställe, men absolut inte arbetsledaren – ofta är det just i kontakten med den som ger arbetsinstruktionerna som kommunikationen klickar. Mentorn ”tolkar” vid behov mellan den nya och chefen, översätter så de lär sig förstå varandra. Mentorn introducerar också den nya i vilka specifika ”oskrivna regler” som gäller på just den arbetsplatsen. Det är bra att någon kunnig i ämnet i förväg informerar alla arbetskamraterna om den nya medarbetaren, hennes starka och svaga sidor. Vid det tillfället ska aspergaren inte själv vara med, för då vågar arbetskamraterna kanske inte vädra ut sina eventuella missuppfattningar och ställa oroliga frågor.
– I synnerhet praktikplatser är det noga med, säger Gunnel av egen bitter erfarenhet. Man måste våga ge oss ansvar och arbetsuppgifter. Många ordinarie accepterar inte att en ”handikappad praktikant” ändå kan vara kunnig och duglig, kanske snabbare eller effektivare än de själva på vissa uppgifter. Det stör deras kategorisering i ”vi och dom”. ”Dom” ska vara hjälplösa, annars är de ett hot. Och när dessutom en som visar kompetens ändå behöver viss hjälp, blir många förvirrade.
För att minska ”hotbilden” kan arbetsledaren i förväg fråga de anställda vad de skulle behöva hjälp med, och så låta nykomlingen ta hand om de sysslorna. Då blir hon en tillgång i stället för en konkurrent. Att ”gå bredvid” och titta på ger inte aspergare något, skriver Gunnel i Arbetsboken. De vill hellre ha konkreta instruktioner och få börja jobba med det samma. Kanske de inte presterar fullt från början, men de flesta är mycket arbetsvilliga, bara de får rätt form av instruktioner.
Vi har just kommit in från trädgården. Vi har plockat fallfrukt och sett på de mogna tomaterna i växthuset som hon själv konstruerat av plast och brädor. Där vi sätter oss vid matbordet finns en stor bokhylla full med litteratur om Bibeln och kristet liv.
Gunnel har undervisat i Bibeln i snart fyrtio år. Det är hennes största glädje, säger hon, och veckans studiegrupp utgör 90 procent av hennes sociala liv. Ett strålande långtidsminne och god koncentrationsförmåga är en tillgång i det arbetet tycker hon.
– Att dyka djupt ner i texten, med hjälp av både grekiska och hebreiska, och låta den möta samtidens frågor i gruppsamtalet, det är det roligaste jag vet.
Det var under gymnasietiden som hon hade en frälsningsupplevelse som med ens gav henne många vänner som hon sjöng i kör med och accepterades av. Hennes tidiga specialintressen var annars språklekar, teckning och kemi. Språkintresset har följt henne genom åren; kemiintresset tar sig numera mest uttryck i bak, matlagning och pralintillverkning.
Hon valde att utbilda sig till socionom för att kunna arbeta socialt i en församling. Men ett intellekt som är inställt på detaljer och lätt absorberar fakta är inte till stor nytta när man jobbar som socionom. Gunnel utbildade sig därför också till pastor i en frikyrka. Men till hennes besvikelse visade det sig även behövas stor ”kafferepskompetens” som anställd pastor. Som frilanspredikant kan hon nu ”plocka russinen ur kakan”, det vill säga enbart undervisa och predika.
Så drar hon nytta av de dalar och höjder i talanger och färdigheter som hon idag inser att hon har. Och det är också hennes styrka när hon föreläser om Aspergers syndrom. Plus en god portion drastisk humor.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar