Förhållanden är aldrig enkla

Förhållanden mellan två människor som valt att leva tillsammans är aldrig enkla. Även om man älskar varandra. Ett förhållande där den ena parten har Aspergers syndrom kan innebära ytterligare svårigheter. Aspergers syndrom är ju i grunden en svårighet att skapa och upprätthålla sociala relationer, förstå social interaktion och tolka andra människors uttryck och behov. Det är inte de bästa förutsättningar för att klara av att leva i ett förhållande.

Men det är viktigt att tydliggöra att Aspergers syndrom sällan innebär en ren ovilja mot sociala relationer utan snarare en svårighet att förstå hur relationer fungerar, hur man bygger upp sociala relationer med andra människor och hur man förstår och kommunicerar med andra. Det bör också påpekas att syndromet innebär svårigheter, inte oförmåga till sociala relationer. Ett förhållande kan kräva mycket kraft och energi för en person med Aspergers syndrom (och för dennes partner!) men det är ingen omöjlighet.

Det finns exempel på förhållanden där den icke funktionshindrade partnern är arg och bitter över hur den blivit behandlad i sitt förhållande med en person med Aspergers syndrom. Ofta gäller detta förhållanden där partnern varit odiagnostiserad så att ingen har kunnat förstå eller förklara problemen som uppstått i förhållandet. Som partner till en man med Aspergers syndrom tycker jag att diagnosen är väldigt viktig. Den kan användas som bruksanvisning till hur min man fungerar och hans självinsikt har ökat genom den struktur som diagnosen bjuder. Däremot är det högst väsentligt att diagnosen aldrig får vara en ursäkt för att bete sig illa i ett förhållande. Diagnosen ställer krav på ansträngning och anpassning både hos den funktionshindrade och hos den icke funktionshindrade.

Oroliga mödrar har vid tillfällen frågat mig: Kommer mitt barn någonsin att kunna leva i ett förhållande? Jag känner inte till kärleksgudens märkliga vägar (förutom att de faktiskt sällan är asfalterade och statligt utstakade) men jag vet följande:

En vuxen person med Aspergers syndrom inte är likadan som vid sex års ålder. Vuxna människor med Aspergers syndrom har ofta funnit arenor där de inte blir utstötta och mobbade, de har ofta hunnit skaffa sig mer än ett specialintresse, de har lärt sig många sociala regler genom att bryta dem och ta konsekvenserna. De är helt enkelt äldre, intelligentare och har mer livserfarenhet. Om ni som föräldrar tillåtit era barn att få rikligt med upplevelser till grund för lärdom, stöttat barnen i förståelsen av vad som händer och älskat era barn förbehållslöst så att de vet hur det känns, ja då har ni gjort ett gott jobb.

Det är naturligtvis ändå inte säkert att ert barn någonsin kommer att finna någon som till exempel står ut med kraftaggregat ituplockade på köksbordet. Kanske finns det ingen som gillar att konversera om energilösningar, strandnära fågelarter eller soldatmunderingar från första världskriget. Kanske lär ert barn sig aldrig att lyssna på en annan människa så mycket som behövs för att leva med någon. Kanske har ert barn taktila perceptionsstörningar som gör att det har svårigheter med hudkontakt. Hursomhelst tar kärleken sina egna vägar och den använder inte DSM IV* som karta.

* diagnosmanualen för psykiatriska sjukdomar