Att leva med en person som har Aspergers syndrom kan vara krävande men inte omöjligt, menar Johan som lever tillsammans med Anna som har diagnosen. Man måste i första hand se sin partner och i andra hand diagnosen. Det är bra att skaffa sig kunskap för att bättre förstå sin partners svårigheter och behov.
Johan och Anna är i fyrtioårsåldern och har varit ett par sedan ett par år tillbaka. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet när de träffades.
– Jag pluggade till en tenta, säger Johan, som läser medicin. Jag var på ett bibliotek i stan för att låna en bok och så satt Anna där och läste. Hon tittade upp när jag gick förbi och vi bara såg på varandra en lång stund. När jag gick förbi nästa gång bad hon mig att slå mig ned. Vi gick och fikade och sedan den dagen har vi varit tillsammans.
Anna och Johan är som vilket annat par som helst, med ett undantag. Anna har diagnosen Aspergers syndrom (AS).
– Anna berättade om sin diagnos på en gång. Hon satt nämligen och läste någon bok i ämnet och det är ju en öppning till samtal att prata om vad man läser.
Johan visste inte så mycket om AS då, men hade i sitt tidigare arbete kommit i kontakt med ungdomar som haft den här typen av svårigheter.
– Då tyckte jag mest det var intressant. Att Anna hade en diagnos var inget som skrämde mig.
Så är det fortfarande för Johan.
– Anna är ju Anna. Hennes personlighet, hon som jag älskar, är ju överordnad diagnosen. Det kan ibland gå lång tid utan att jag ens tänker på att hon har AS.
De första månaderna passerade i det vanliga kärleksruset och allting var bara underbart och spännande.
– När den första förälskelsen hade lagt sig och vi började se varandra med mer neutrala ögon så kände jag att jag var tvungen att ta ett beslut. Annas svårigheter blev tydligare för mig och jag förstod att vi verkligen skulle behöva arbeta på vår relation för att få det att fungera. Jag bestämde mig för två saker, att satsa helhjärtat och att låta det få ta sin tid, utan stress.
Johan flyttade in till Anna och hennes två barn och det har fungerat över förväntan.
– Det har blivit bra. Vi har ju en vardag precis som alla andra och den fungerar.
Anna driver egen verksamhet och har kontoret hemma. Johan studerar medicin och är borta under dagtid.
Annas svårigheter visar sig mest i relationer till familjen. Utåt kompenserar hon mycket väl för att klara av sitt arbete och sociala relationer.
När Anna jobbar måste hon vara väldigt koncentrerad under hela tiden. När hon då kommer hem släpper alla dessa krav. Tröttheten kommer och då vill hon ofta vara ifred. Ibland är hon så trött att hon inte ens har en fungerande motorik. Då spiller och tappar hon det mesta.
Anna slappnar av genom att sitta vid datorn, titta på tv eller läsa och kan då avskärma sig fullständigt emellan åt. Ibland ligger hon helt stilla under en längre tid innan hon klarar av att röra sig igen, än mindre prata.
– I början hade jag otroligt svårt att förstå vad som hände. De första gångerna det hände trodde jag att hon var arg på mig, eller att något tråkigt hänt som hon inte ville prata om. När det hände igen kände jag mig oälskad, som om hon inte såg mig eller brydde sig om mina känslor alls. Hon stänger verkligen fullständigt av omvärlden och är då mycket svår att få kontakt med.
Johan har större förståelse nu för Annas behov av avskärmning än tidigare, men det händer att han fortfarande blir sårad och tycker att det är jobbigt. Johan kallar det för att Anna fastnar.
– När hon fastnar i något måste jag jobba rätt hårt för att få henne att se mig. Jag vet att hon behöver vara ifred, men om jag tycker att det är viktigt att vi pratar så ger jag mig inte. Ibland kontaktar jag henne med mejl och det brukar ibland fungera bättre än att kommunicera verbalt.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar