Att få diagnos kan upplevas helt olika sätt. Det som för en person kan vara en bekräftelse på ens svårigheter, kan för en annan upplevas som en stämpel och en begränsning. Här samtalar fyra ungdomar som har Aspergers syndrom (AS), Niklas, Hendrik, Maud och Joakim.
Niklas är enbart positiv till sin diagnos, som han tycker har gett honom bättre självinsikt, både när det gäller styrkor och svagheter.
– När jag fick diagnosen så bad mina föräldrar mig om ursäkt, berättar Niklas. De hade inte förstått hur svårt jag hade det.
– För mig har diagnosen betytt mycket, fortsätter han. Tack vare den har jag fått hjälp att börja växa som människa. Diagnosen har gett mig bättre självinsikt och jag kan se min egen begåvning på ett annat sätt. Jag har alltid varit bra på språk. Om man har AS har man lätt att lära sig mycket om det man är intresserad av. Det är därför man talar om specialintressen. I mitt fall är det ord som är mitt intresse. Genom att förstå diagnosen kan man använda sina förmågor till något bra.
För Hendrik är diagnosen mest en social konstruktion. Att människor anses avvikande beror enligt honom på samhällets höga krav.
– Jag har känt mig annorlunda hela mitt liv, börjar Hendrik. Det har känts som om jag förstod sådant som andra inte fattade. När jag fick diagnosen gjorde den egentligen ingen skillnad och ingenting blev särskilt mycket bättre i skolan. Om jag tittar tillbaka så visst har jag fått hjälp tack vare min diagnos, men också problem.
– Jag känner hatkärlek till diagnosen, fortsätter Hendrik. En diagnos leder lätt till extremidentifiering. Det blir vi och dom. Det leder till ett socialt utanförskap som jag tycker är handikappande i sig. Det finns ju människor som är mycket mer avvikande än vad jag är, men som inte har diagnos. Jag tycker att diagnosen är överflödig. Man borde kunna vara avvikande och fortfarande passa in i skolan. Normalkurvan är alldeles för smal.
– Jag tycker också att vissa av våra egenskaper utpekas som negativa fast de är positiva. Att vi klarar av enformigt arbete, utvecklar specialintressen och så vidare tycker jag hjälper snarare än stjälper. Jag skulle vilja säga att personer med Aspergers är mer begåvade än andra om de inte låter handikappet slå ner dem. Först och främst är jag individ och jag vägrar att låta mig stämplas av diagnosen, säger Hendrik med eftertryck.
Niklas håller inte riktigt med.
– Men AS kan ställa till problem, säger Niklas. Det går inte att komma ifrån. Det här med impulskontroll är ju exempelvis ett problem. Ett annat är oförmågan att hålla på med olika saker samtidigt. Det finns ju massor med arbeten som inte jag skulle klara av. Men visst kan AS vara en tillgång. Jag jobbade en gång på ett grossistlager där jag skulle vika lådor, räkna eller sortera olika saker i påsar. Det var ett repetitivt jobb, men jag tyckte att det var kul. Genom att lära känna sina svagheter kan man vända dem till något positivt.
Hendrik tror att ett samhälle med bara ”Aspergare”, som han säger, hade fungerat utmärkt. Men här håller inte alla med.
– Det tror inte jag, säger Maud och skakar på huvudet. Vi är ju också så olika som individer. En del har stora problem med att vara tillsammans med andra människor, medan andra klarar sociala kontakter bra. Det är egentligen svårt att stoppa in oss alla under samma diagnos. Det handlar ju egentligen bara om en samling symtom, som man har valt att kalla för Aspergers syndrom och ibland tycker jag att det känns lite flummigt.
– Ibland tycker jag det känns som om man hamnat på fel planet, säger Niklas. Som om det fanns en plats där alla är som vi. Då skulle alla andra ha ”normaldiagnos”, säger han och skrattar.
– Det är egentligen bara i den moderna världen som människor med Aspergers inte passar in, inflikar Hendrik. Titta på vilken annan tidsålder som helst där alla behövdes och hade sin plats. Vi måste ha varit fantastiska jägare, exempelvis. Bara för hundra år sedan hade människor som vi inte haft några problem. Det fanns många hantverksyrken som hade passat oss förträffligt. Det är det här samhället med alla höga krav på social kompetens som inte passar oss.
> Att berätta för andra om sin diagnos
> Framtiden – arbete och familj
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar